Bergianska trädgården på 1800-talet

Under detta århundrade skedde stora förändringar när marken inne i Stockholm skulle bebyggas. Bergielund flyttade ut till Frescati år 1885, vilket är Bergianska trädgårdens nuvarande plats och en ny trädgård anlades under ledning av Professor Bergianus Veit Wittrock.

Målning med utsikt över Berglund med odlingar, växthus och mangårdsbyggnad.
Bergielund med odlingar, växthus och mangårdsbyggnad. Okänd konstnär.

1800-talet är romantikens, nationalismens och den industriella revolutionens århundrade. Det är också ett tillväxtens århundrade. I takt med att möjligheterna till hygien och sjukvård blev bättre levde fler människor längre. Inom naturvetenskapen sker stora genombrott och nya tankar presenteras. Det är i det här sammanhanget man måste se Bergianska trädgården under 1800-talet.

Naturvetenskapens och forskningens ställning var internationellt stark och vetenskapsmän kommunicerade över stora avstånd, genom globala forskningsresor och genom publikationer som spreds över Europa. Så till exempel Charles Darwins hypotes om arternas utveckling genom evolution och naturligt urval och insikten att såväl växter som djur är uppbyggda av celler.

År 1791 hade Kungliga Vetenskapsakademien inrättat Bergianska stiftelsen för att bevara och driva trädgården vid Bergielund. I enlighet med Peter Jonas Bergius testamente inrättades också en professur i botanik för trädgårdens föreståndare, Professor Bergianus. Under den tid trädgården fanns på sin ursprungliga plats vid Karlberg avlöste fyra professorer varandra: Olof Swartz, trädgårdens första Professor Bergianus, Johan Emanuel Wikström, Nils Johan Andersson, och från 1879 Veit Brecher Wittrock. Den sistnämnde kom att bli den person som tog huvudansvaret för 1800-talets genomgripande förändring av trädgården – flytten till Haga-Frescati.

 

På 1870-talet var tillväxten i Stockholm så snabb att stadsfullmäktige ansåg det nödvändigt att upprätta en stadsplan i vilken platsen för gator och torg fastställdes. Detta kom att påverka Bergielund.

Stadsplan, karta över var Bergianska låg beläget 1885.
Bergianska trädgården låg mellan nuvarande Karlbergsvägen, Odengatan, Torsgatan och Hälsingegatan i Stockholm. Bergianska trädgården ligger inom svartmarkerat område. Källa: Atlas över Stockholm, Lundgren, 1885.

Enligt planen kom Bergielund att genomskäras av fyra gator. Kungliga Vetenskapsakademien, som då liksom nu var huvudman för Bergianska trädgården gick därför till kung Oscar II och ansökte 1882 om att få sälja Bergielund mot löfte om att få köpa en egendom som skulle lämpa sig för såväl trädgårdsskola som odling av intressanta svenska och utländska växter. Kungliga Vetenskapsakademien fick gehör för sin önskan och Akademiens sekreterare började tillsammanse med dåvarande Professor Bergianus, Veit Brecher Wittrock, att leta efter ett område som skulle passa som blivande hemvist för Bergianska stiftelsen.

Deras val föll på Haga-Frescati vid Brunnsvikens östra strand, en egendom om nära 32 hektar. Egendomen hörde till staten och lydde dessutom under Haga kungliga lustslott, varför både kungen och riksdagen måste godkänna köpet. Det gick nu vägen och det beslutades att tillträdet borde vara den 14 mars 1886 och köpeskillingen 230 000 kronor. Efter vissa omförhandlingar bestämdes att anläggningen skulle överlämnas 1 november 1885.

 

Då den ursprungliga Bergianska trädgården flyttade till Haga-Frescati, 1885, var Veit Wittrock Professor Bergianus. Det föll därför på hans lott att i samråd med trädgårdsmästaren planera hur den nya trädgården skulle se ut.

Kungliga Vetenskapsakademien godkände Veit Wittrocks förslag att avdela ett område om 7 hektar till trädgårdens botaniska del och 13 hektar till den praktiska avdelningen för köksväxter etc. I planen ingick även att uppföra växthus, en bostad för Professor Bergianus, bostäder för trädgårdsmästarna och deras lärjungar, redskapsskjul och andra byggnader som krävdes för driften av trädgården. Wittrock gick systematiskt tillväga i processen genom att besvara följande frågor:

  • Huru många växthus böra byggas och hvilket är det tjenligaste läget för desamma?
  • Huru skall den stora mångfalden af växtformer ändamålsenligast grupperas för att på ett åskådligt sätt lemma en bild af slägtskapsförhållandena inom växtriket?
  • Böra ej äfven andra synpunkter än den systematiska - t.ex. den biologiska och växtgeografiska - få göra sig gällande vid grupperingen af växterna?
  • Bör ej ett botaniskt laboratorium med särskildt försöksfält ingå i trädgårdens plan?

Trädgårdens utformning detaljplanerades och Wittrock undersökte växtlokalernas klimat och förutsättningar för odling: jordmån, tillgång på fukt, höjd över havet etc. Vid tiden för köpet av Haga-Frescati användes delar av marken i den blivande trädgården till åkerbruk, men stora delar bestod också av naturlig vegetation med ekbackar, tallskogspartier och blandskogsområden. En uttalad målsättning var att så långt som möjligt placera in växterna i trädgården med hänsyn taget både till växtgeografi och växtsystematitik. Wittrock, som själv hade ett starkt intresse för bland annat alger, menade att det var viktigt att sporväxterna (kryptogamerna), inte helt fick stå tillbaka för de kanske mer lättillgängliga fröväxterna (fanerogamerna). Därför planerades områden för såväl ormbunksväxter som mossor och lavar in i trädgårdens uppbyggnad. Lavarna visade sig dock svåra att odla då "ogräs" i form av lavar och mossor som naturligt förekom på platsen tog över de etiketterade arterna.

Under Wittrocks tid anlades också Victoriahuset, ett växthus för odling framförallt av vattenväxter. Växthusets paradnummer var – och är än idag – jättenäckrosorna Victoria regia och Victoria cruziana. Till Wittrocks gärning kan vi också lägga uppförandet av ett stort antal odlingsterasser, flera dammar samt ett antal grottor som anlades vid Brunnsvikens strand. De senare användes som utställningslokaler för intressanta naturalieföremål som tålde att förvaras utomhus. Idag finns flera av dessa föremål i Paviljongen i trädgården.

 

Veit Brecher Wittrock var botanisten som blev trädgårdsanläggare i bröderna Peter Jonas och Bengt Bergius flyttade trädgård. En arbetsam och trägen man med förmåga att omvandla visioner till verklighet.

Han föddes i maj 1839 i Holms socken i Dalsland, i vad som idag tillhör Melleruds kommun och gick i skola i Vänersborg. Ingrid Dahlin, Veits mor, var road av trädgårdsskötsel och var kanske den som väckte intresset för växter hos Veit Wittrock. Studentexamen avlade Veit 1857 vid Uppsala universitet, där han sedan fortsatte som student inom botanik och zoologi och så småningom docent i botanik. 1878 utnämndes han till professor i botanik i Uppsala, och strax därefter fick han uppdraget av Kungliga Vetenskapsakademien att tillfälligt sköta intendenttjänsten i botanik vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Intendenttjänsten tillhörde egentligen Professor Bergianus arbetsuppgifter, men eftersom dåvarande Professor Bergianus, Nils Johan Andersson var sjuklig, fick alltså Wittrock träda in i hans ställe. Samtidigt arbetade han som lärare vid Stockholms högskola och var en omvittnat god pedagog.

Professor Bergianus

Veit Wittrock träder fram ur historien som en man med stark vetenskaplig drivkraft, en enorm arbetskapacitet och förmåga att omsätta också idéer som till synes saknar verklighetsförankring till praktik och handling. Mest minnesvärd är han kanske som den person som möjliggjorde flytten av Bergianska trädgården till sin nuvarande plats vid Brunnsviken. Här kan dagens besökare känna 1800-talshistoriens vingslag genom trädgårdens planläggning som huvudsakligen är densamma som under Veit Wittrocks dagar.

 

Veit Wittrock var en man med visioner, och dessutom med kapacitet och resurser att förverkliga många av dem. Så ansåg han till exempel att stockholmsområdet lämpade sig väl för odling av alpina växter om de bara planterades höglänt. Därför beslutade han att det skulle finnas "fjäll" i den Bergianska trädgården och satte också i verket att skapa dessa förhöjningar i landskapet. Sten och jord som byggnadsmaterial och fyllmassor togs dels från utsprängning av grottorna, dels från de dammar som anlades, framförallt Victoriadammen.

Men storvulna projekt står sällan oomtvistade och det gällde även de wittrockska fjällen. Från flera håll höjdes röster om att detta var ett skrytbygge som tog resurser från långt viktigare projekt. I oktober 1895 publicerades anonymt ett mycket starkt angrepp på Wittrocks fjällplaner i tidningen Stockholms Dagblad. I Nordisk Revy skriver signaturen Vertumnus senare samma år att

"Leksaksbergen vid Bergielund, hvilkas uttänkande och grundläggade den nuvarande bergianske professorn utan att behöfva befara den minsta gensäge är berättigad att betrakta icke blott som sitt säregna snilles, sin fina smaks och sin själfrådiga envishets oförytterliga fideikomiss, utan ock som det förnämsta, det oförgätligaste minnesmärket av sina vetenskapliga idrotter".

Det elvasidiga inlägget i debatten om Wittrocks fjällväxtanläggningar fortsätter i samma raljerande stil men är späckat med saklig information om kostnader för bergen och andra dyrbara projekt som till exempel Victoriadammen. Detta i kombination med syrliga kommentarer om det lämpliga i att förlägga Victoriahuset på lerjord som måste pålas för att växthuset inte ska sätta sig vid nästa tjällossning, det odlingsmässigt och pedagogiskt irrelevanta i att plantera fleråriga örter och buskar i alfabetisk ordning snarare än med hänsyn taget till växternas olika krav på jordmån, solljus etc, gör att läsaren förstår att avsändaren antingen själv är verksam inom trädgården, eller att skribenten har haft nära kontakt med en källa som är det. Men, Witttrock hade som sagt förmåga att realisera många av sina idéer, så även två av de planerade fjällen, som än idag inbjuder besökare till klättring på de trappor av natursten som slingrar sig mellan odlingarna. 

Stora (Asiatiska) fjället, Nordamerikanska och Skandinaviska fjällen finns i trädgårdens norra del

Vy över Wittrocks konstruerade fjäll.
Foto: Eva Dalin.

 

 

Under mer än 80 år gav Bergianska stiftelsen ut publikationen Acta Horti Bergiani för att nå ut med information om forskningen inom den egna verksamheten och om botaniska undersökningar från andra institutioner.

Veit Wittrock såg som en viktig uppgift för Bergianska trädgården att sprida information om den forskning som bedrevs inom ramen för den egna verksamheten och om botaniska undersökningar från andra institutioner. Därför föreslog han 1890 för Kungliga Vetenskapsakademien att "utgifa en publikation i tvångsfria häften och band, afsedd att i sig upptaga de botaniska afhandlingar, som kunna blifva en frukt af undersökningar vid inrättningen".

I förslaget skriver Wittrock också att nästföljande år – 1891 – skulle vara en lämplig tidpunkt att starta med dessa publikationer eftersom stiftelsen då firade 100-årsjubileum. Kungliga Vetenskapsakademien godkände förslaget och Wittrock lyckades också med sin föresats att komma ut med första bandet av Acta Horti Bergiani, som skriften kom att kallas, år 1891. Utgivningen av Acta Horti Bergiani fortsatte till 1960-talet.

 

Landskapsvapen, landskapsstenar, landskapsfiskar, landskapsflaggor och till och med landskapsstjärnbilder. Många är de signum för våra svenska landskap som har lanserats genom åren. Störst genomslagskraft har kanske ändå landskapsblommorna haft, många lär sig redan som barn vilken växt som förknippas med det egna landskapet.

Veit Wittrock, Professor Bergianus från 1879, var en av de personer som var delaktiga i processen att besluta om lämpliga växter som symboler för respektive landskap. Men ursprungligen kom idén från andra sidan Atlanten. En utvandrare från Sverige kände, kan man anta, viss hemlängtan och drömde om att introducera en svensk motsvarighet till amerikanernas "state flower" i hemlandet. Svenskamerikanen i fråga hette August Wickström, och för att undersöka möjligheterna att genomföra sin vision kontaktade han Paul Peter Waldenström - poliktiker, fosterlandsvän och ledare för Svenska Missionsförbundet - med ett brev där han beskrev sin idé.

"Nu hava vi här [...] en högtidsdag vid midsommartiden, som vi kalla "barnens dag". Vid denna barnfest låta amerikanerna den s.k. "State-Flower" - en blomma, som officiellt varje stat i Unionen fått som sin egen blomma - utgöra en viktig del av dekoreringen och stundom även ämne för något tal. Jag har önskat, att Sverige med sin rika, omväxlande flora också hade för varje provins en officiell nationalblomma liksom varje provins nu har sina vapensköldar." Så lyder ett par rader ur brevet. Paul Peter Waldenström tyckte mycket om idén och för att sprida den vidare lät han publicera August Wickströms brev tillsammans med ett eget inlägg som visade hans gillande i Stockholms Dagblad den 24 maj 1908.

Wittrocks förslag

Det var alltså upprinnelsen till landskapsblommorna, eller provinsblommorna som de då kallades. Därpå följde en intensiv debatt om vilka arter som bäst skulle representera vilket landskap. Här engagerade sig såväl en grupp experter bestående av läroverkslärare i botanik från olika delar av landet, som hembygdsföreningar och en intresserad allmänhet. I juni publicerades läroverkslärarnas lista på förslag till provinsblommor. Denna var ofullständig så till vida att tre landskap inte fanns representerade och innehöll dessutom för vissa landskap flera blommor. För att få ordning på listan kontaktades Bergianska Trädgårdens Professor Bergianus, Veit Wittrock, som tog fram ett förslag.

Bohuslän: Skogskaprifol
Blekinge: Ek
Dalarna: Blåklocka
Dalsland: Förgätmigej
Gotland: Murgröna
Gästrikland: Liljekonvalj
Halland: Ginst
Hälsningland: Tall
Härjedalen: Fjällviol
Jämtland: Brunkulla
Lappland: Fjällsippa
Medelpad: Gran
Norrbotten: Åkerbär
Närke: Gullviva
Skåne: Bok
Småland: Linnea
Södermanland: Vit näckros
Uppland: Kungsängslilja
Värmland: Duvkulla (skogsstjärna)
Västerbotten: Kungsspira
Västergötland: Ljung
Västmanland: Mistel
Ångermanland: Styvmorsviol
Öland: Storsippa (tovsippa)
Östergötland: Blåklint

Denna lista stod förstås inte oemotsagd, det är tydligt att ämnet landskapsblommor engagerade då som nu. Hälsingeborna var till exempel inte nöjda med att ha fått sig tilldelad tallen utan ville hellre ha linet. Skåningarna vill inte heller ha "sitt" träd, boken, utan röstade på prästkragen som sin symbol. Följdaktligen finns flera versioner av lista över landets landskapsblommor.

Vad som trots detta hände och som gav landskapsblommorna stort folkligt genomslag var att Sällskapet för Kristlig Social Nykterhetsverksamhet (SKSN) beslutade att ta fram broscher, eller knappar, med landskapsblommor på. Intäkterna från försäljningen av dessa skulle gå till välgörande ändamål. Knapparna fick ett stort genomslag och följdes snart av ett nytt initiativ; nämligen vykort med provinsblommemotiv. Också dessa sålde bra och bidrog till sällskapets verksamhet för välgörenhet.

Så kom det sig alltså att en professor vars intresse inom botaniken ursprungligen rörde i huvudsak alger, men senare även variationsrikedom bland arter, bidrog till att stärka intresset för växter bland så kallat "vanligt folk" i hela landet. Intressant att notera är också att den lista Veit Wittrock lät publicera innehöll både styvmorsviol (Viola tricolor), linnea (Linnaea borealis) och gran (Picea abies), alla arter som Wittrock själv intresserat sig för i sin forskning.

På denna sida