Ostindiska kompaniet grundades i Göteborg 1731 och syftet var att bedriva handel och sjöfart i Ostindien och andra platser öster om Godahoppsudden. Kompaniets verksamhet var indelad i s.k. oktrojer, vilket var de perioder som tillstånd hade getts för att driva affärsverksamheten. Det var totalt fem oktrojer åren 1731-46, 1746-66, 1766-86, 1786-1806 och 1806-21 (den sista utnyttjades inte). Varje resa varade i ungefär ett och ett halvt år och sammanlagt 132 expeditioner genomfördes. Efter varje resa hölls en auktion i Göteborg. Varor ombord vid hemkomsten var exempelvis porslin, te, siden och medicinalväxter. Kompaniet gav stora vinster och hade ett stort kulturinflytande på våra svenska hem i slutet av 1700-talet.

 
Bild av Grubbia
Exempel på Grubbark. Klicka på bilden för att se den i normal storlek.
 

Michael Grubb

Michael Grubb (1728-1808) reste första gången med Ostindiska kompaniet 1749, var superkargör (den ombord på skeppet som bestämde över lasten, varor och eventuella inköp under resan) en tid och bosatte sig så småningom i Kanton i sex år där han upprättade det första svenska handelskontoret. Tillbaka till Göteborg tog han över som direktör för Ostindiska kompaniet mellan åren 1766-69. Han adlades 1768 till af Grubbens, blev delägare i Garphyttan bruk och valdes år 1777 in i Vetenskapsakademien (men uteslöts dock senare tillsammans med andra som inte längre ansågs göra nytta). Vidlyftiga affärer gjorde att han sattes i konkurs ett flertal gånger.

Grubbs avtryck i Bergiusherbariet

Grubb var en flitig naturalieinsamlare och kom hem med såväl växter, insekter, fåglar som "ett sällsamt sjö-kräk". P.J. Bergius beskrev sedan den sistnämnda i en uppsats i Vetenskapsakademiens handlingar. "Sjö-kräket" är en borrmussla med det latinska namnet Teredo chrysodon (en släkting till skeppsmasken). Några hundra växter i Bergiusherbariet har Grubb samlat, främst från Kaplandet. Dessa utgjorde sedan underlag till P. J. Bergius Plantae capenses, en flora över Kaplandets växter, från 1767. Bland Grubbs insamlingar finns flertalet typer.

Källa: Bergiusherbariet, Nordiska museets webbplats om Ostindiska kompaniet; http://www.nordiskamuseet.se/exhibs/ostindiska/, Nachmanson och Hannerberg, Garphyttan, ett gammalt bruks historia, 1945.