Kanelträden hör till familjen lagerväxter och är släkt med lager och avokado. Kryddan kanel görs av innerbarken från trädets grenar. Det finns mer än hundra arter av kanel och alla har mer eller mindre aromatisk bark.

Äkta kanel, Cinnamomum verum, odlas främst på Sri Lanka och anses ha den finaste smaken. Det latinska namnet verum betyder just "den rätta". Äkta kanel känns igen på att kanelstången är spröd, att barken är mycket tunn och att det ligger flera barkbitar instuckna i varandra.

Om du köper en burk kanel i en vanlig livsmedelsbutik innehåller denna burk med största sannolikhet padangkanel Cinnamomum burmannii, vanligen kallad kassiakanel. Den har en annan arom än äkta kanel. Kanelstången är hård och barken tjock, i ett enda lager.

Namnet kassiakanel används av kryddimportörerna för tre arter, C. aromaticum från Kina, C. burmannii  från Indonesien och C. loureiroi  från Vietnam, men är egentligen det korrekta namnet bara för den förstnämnda.

Kanelblomma.
Foto: Lars Gunnar Reinhammar

Kanelblommor i växthuset

Just nu blommar det äkta kanelträdet i Edvard Andersons växthus. Blommorna är pyttesmå och sitter högt upp i trädet. Du måste titta noga för att se dem. Ännu högre upp, nästan mot taket, sitter en kanelfrukt. Frukten är lika stor som en oliv eller ett ekollon och påminner om dessa till formen.

 

 

Lite kanelhistoria

I Bergianska trädgården finns bröderna Bergius gamla herbarium från 1700-talet. De äldsta arken innehåller pressade växter från Linnés tid. Här finns några ark med kanel insamlade av Carl Peter Thunberg. Han var lärjunge till Linné och reste på holländskt uppdrag runt i världen för att samla in olika växter till botaniska trädgårdar. Thunberg  besökte Sri Lanka år 1777. Han kom då från en resa till Japan och Sydafrika. På Sri Lanka fick han i uppgift att undersöka ett antal knippor kanel. Äkta kanel benämnde han Laurus cinnamomum och ger följande beskrivning.

"Den bästa kanelen igenkännes av följande egenskaper: Den är för det första tunn och böjlig och för det andra är den ljus och gulaktig till färgen, således inte alls stötande i brunt. För det tredje är den sötaktig och dessutom inte starkare än att den kan tålas utan sveda och utan någon eftersmak."

Thunberg skiljde ut tio sorters kanel. Fyra av dessa var varianter av äkta kanel. Honungskanel var den läckraste därefter kom ormkanel och kamferkanel. På ett ark i Bergiusherbariet har P. J. Bergius antecknat Nai currundu, alltså ormkanel, med hänvisning till Thunberg.