tobak
Tobaksblomma
 

Användningen av tobak i Sverige sträcker sig tillbaka till 1600-talet. Den importerades för att rökas i pipa, tuggas eller snusas. 

För att stärka statskassan hade staten tullar och monopol på tobak, men på 1700-talet blev det fritt att införa och tillverka tobaksvaror om man anmält det till Kommerskollegium eftersom man ville begränsa importen och stödja den inhemska näringen. Kung Fredrik I uppmanar därför till tobaksodling och snart finns odlingar över hela Sverige och samtidigt växer antalet svenska tobakstillverkare.

På Bergielund började man odla tobak från slutet på 1770-talet. På området fanns en lada för torkning av bladen och ett tobaksspinneri. P.J. Bergius gjorde försök med att så olika typer av tobak och experimenterade noggrant med olika jordblandningar. Han hade egen framställning av produkter såsom snus, röktobak och karotter - tobaksstänger som man karvade i för att få snus. Han gjorde även tobaksprodukter av andras råvaror som resulterade i Mahé-snus, St Omers snus och det spanska snuset som kallades Masturi. År 1779 uppmärksammade Stockholmsposten att Bergius lyckats förädla svenska tobaksblad så att den gick att jämföra med bästa utländska kardustobak. Bergius vänner och tobakskännare kom till Bergielund för att prova produkterna och ge sitt utlåtande som inte sällan var utmärkt!

Tobaksodlingarna på Bergielund fanns kvar till och med Peter Jonas Bergius död 1790. I testamentet förbjöds fortsatt odling av tobak, antagligen för att det skulle bli en för stor belastning för blivande föreståndare - eller kanske anade läkaren Bergius dess onyttighet. Ända fram till 1860-talet var tobak en av de viktigaste grödorna i Stockholm, men den sista planteringen i Stor-Stockholm fanns kvar till och med slutet av 1930-talet.

Källor: A Holmberg, P.J. Bergius trädgårdsjournal 1773-1790, 1960, Prisad planta, Om Tobaksodling i Sverige 1724-1964, Testamentarisk författning av P.J. Bergius, 1784.