Rabarber - den stora gula roten

I snart 5000 år har rabarber odlats i Kina som medicinalväxt, där den benämns som "den stora gula roten". Rötterna torkades och maldes till pulver för att sedan användas för dess laxerande egenskaper i stark dos, aptitretande och uppiggande i låg dos. Man kan härleda användningen av rabarberrot så långt tillbaka som 2700 f.kr. i en kinesisk örtabok. På 1600-talet importerades den torkade roten till Europa via medelhavsområdet, men på 1700-talet kom den främst via Ryssland. På 1700-talet gjorde man försök att så rabarber från frön i syfte att ha en inhemsk produktion till apoteken. Linné skriver till exempel om sin rabarbersådd i sin skrift om medicianalväxter från 1741.

Flikrabarber för medicinskt bruk

Flikrabarber, Rheum i Örtagården.
Flikrabarber, Rheum palmatum i Örtagården. Foto: Kerstin Kustås

Peter Jonas Bergius fick fröer från Ryssland, Sibirien och Mongoliet. I sin trädgårdjournal finns anteckningar om rabarber från och med 1773 och det såddes tusentals frön och lika många plantor sattes. Han odlade främst flikrabarber för medicinskt bruk.

Bergius framgång i flikrabarberodling blev uppmärksammad när han publicerade resultaten i en uppsats i Veckoskrift för läkare och naturforskare. Han lämnade även in prov på rabarbern till Collegium medicum som intygade dess kvalitet. Det utfärdades även en kunglig förordning som sade att kollegiet skulle se till att Bergius rabarber skulle komma till så stor medicinsk användning som möjligt. På Bergielund odlades, skalades, torkades och slutligen maldes rötterna till pulver och förvarades i stenkrukor för att sedan säljas till apotekare Collin med apotek i Gamla Stan i Stockholm.

Rabarbersallad och köttsoppa

Rabarber, Rheum rhaponticum. Foto: AnnSofie Börjesson
Rheum rhaponticum
Foto: AnnSofie Börjesson

Förutom flikrabarber för medicinskt bruk, odlade Bergius även en liten bädd av rabarber som han använde till matlagningen, Rheum rhabarbarum. Bergius anses vara den första i Sverige som odlade rabarber för att ätas annat än medicinskt. "Tvänne äteliga grönsaker har jag infört på svenska bord, neml. Rumex patientia och Rheum rhaponticum* eller mat-rhabarbern", sade P. J. Bergius i sina självbiografiska anteckningar. I Inrikes tidningar, 1786, ger Bergius flera exempel på hur matrabarberna kan användas. Bladen åts exempelvis som sallad förvällda i vatten. (*Bergius har av misstag skrivit namnet för munkrabarber, Rheum rhaponticum)

Han säger också:

"Först om wåren då bladerna wilja slå upp, om de då öfwersköljas med mylla, och därmed hållas betäckte i mån som de wäxa, få drifwa de gula under myllan, och winna därigenom sådan mörhet at de såsom salade med ättika och olja råa kunna ätas. Jag kan således med alt skäl berömma denna Mat-rhabarber såsom en nyttig trädgårdswäxt, af mycken förmån i wåra kök vid matberedningen."

Vad sägs om soppa?
"Om stjelkar och blader helt simpelt kokas uti kött-soppa, och sedan frånsilas, så winner hon en god smak." ...
"Om blader Om Mat-rhabarber uppkokas i watten, frånsilas och avredes med ägg, så får man en annan grönsoppa, som har smak av äggöl."

Att använda bladen var en europeisk företeelse. Tidiga uppgifter om matrabarber kom via holländaren de Bruyn från Persien där man åt späda, saltade och pepprade rabarberstjälkar till lammkött i början på 1700-talet.

Matrabarber idag

På 1800-talet tog odlingen och användningen av matrabarber, Rheum rhabarbarum, fart i England i tårtor som mos och i pajer på grund av tillgången till socker. Snart spreds även denna användning till Sverige. Under 1900-talets världskrig åts rabarber för att motverka C-vitaminbrist.
Idag odlas flera sorter, t.ex. tyska Elmblitz, danska Spansberg, engelska Victoria och Sutton. Totalt finns det ungefär 100 namnsorter varav de flesta framtagna i England, Tyskland, Polen och Danmark.

Giftighet

Ett problem med rabarber är oxalsyra och oxalat. Därför har det inte varit helt riskfritt genom tiderna att experimentera med att äta rabarber. I större mängder kan den orsaka förgiftning, men kunde användas medicinskt i en reglerad dos. Även matrabarbern kan innehålla mycket oxalat och man har därför försökt att odla fram en sort med lägre halter, t.ex. Elmblitz.

 

Källor: Acta Horti Bergiani, band XX, sid 18. B. Libert, Rabarber, 1983. S. Zachrisson, Rabarber, Människan och floran, 2005. A. Holmberg, Bröderna Bergius självbiografiska anteckningar, Personhistorisk tidskrift XLIII, 1944-45.