2018-04-17
Släktet Pelargonium uppvisar en stor variation när det gäller växtmiljö, växtsätt, doft och blomning. Det finns pelargoner som bara blir några centimeter höga medan andra når en höjd av upp emot tre meter! Vissa har små oansenliga blommor, andra har mycket stora, spektakulära blommor. Några växer och blommar på sommaren, andra är vinterväxande och vissnar ner helt sommartid. En del växer i ökenområden och andra i fuktiga raviner.
Historien om hur de vilda pelargonerna kom till Europa är starkt sammankopplad med de ostindiska kompanierna. På resan från Europa till Indien ankrade fartygen i Sydafrika för att bunkra mat och vatten. Skeppsläkare och kaptener samlade in växter och frön som togs med hem till Europa.
En av pelargonerna i vårt Sydafrikarum är citronpelargon Pelargonium crispum, en art med stark citrusdoft. Den namngavs och fick sin vetenskapliga beskrivning av Bergianska trädgårdens grundare Peter Jonas Bergius. Han besökte aldrig Sydafrika men skrev trots det en flora över Kapprovinsen, Plantae Capensis, år 1767. Materialet till floran hade Bergius till stor del fått av direktören vid Ostindiska kompaniet, Michael Grubb. Han hade i sin tur köpt de pressade växterna av Jan A. Auge, trädgårdsmästare vid holländska ostindiska kompaniets trädgård i Kapprovinsen. Bland de nya arter som Bergius beskrev i floran fanns två pelargoner, citronpelargon Pelargonium crispum och P. hermanniaefolium. Arken i Bergiusherbariet är typexemplar för namnen och förvaras i trädgårdens institutionsbyggnad.
Undre raden: thunbergpelargon P. laevigatum och hjälmpelargon P. cucculatum.
Foton: Mia Olvång
