
Så långt som 470 miljoner år bakåt i tiden har man kunnat spåra växternas gemensamma ursprung. Sedan dess har många växtgrupper utvecklats. De växter som finns idag delas in i tre olika grupper av mossor samt lummerväxter, ormbunksväxter och fröväxter. Nu har turen kommit till ormbunksväxterna.
Du kan se ormbunkar på flera platser i Bergianska trädgården:
-
Vid strandpromenaden finns Ormbunkslandet med skandinaviska och nordamerikanska ormbunkar.
-
I Edvard Andersons växthus kan du bland annat se kvastormbunke, fågelbobräken och trädormbunkar. Dessutom finns Angiopteris evecta som tillhör en gammal grupp ormbunkar – Marattiidae som utvecklades under början av karbon, ca 350 miljoner år sedan.
-
I Victoriahuset (öppet maj–september) finns bland annat mossbräken, en liten flytande vattenormbunke, och älghornbräken som växer på epifytträden.
Jättelika ormbunksträd fanns för flera hundra miljoner år sedan
De äldsta fossilen av ormbunksväxter är från mellersta devon (ca 390 miljoner år sedan). Från slutet av devon till och med perm (alltså för 350–250 miljoner år sedan) fanns det trädformade ormbunksväxter som tillsammans med lummerväxter byggde upp dåtidens sumpskogar. Norra halvklotets stenkol kommer av inte helt nedbrutna växtrester från dessa uråldriga ormbunks- och lummerskogar.
Ormbunkarna rullar upp bladen
Ormbunksväxter är kärlväxter med ett effektivt ledningssystem och rötter som transporterar vatten och näring till växtens alla delar.
Bladen hos ormbunksväxterna är så kallade äkta blad, megafyll. Det är samma typ av blad som alla växter har, utom lummerväxter (som har mikrofyll). Megafyllens evolutionära ursprung tror man är ett tillplattat grensystem som utvecklat vävnad mellan grenarna. Evolutionärt sett är de ursprungliga grenarna bladnerverna i dagens blad. Ormbunkarnas nya blad rullas upp, likt en snäckformad spiral, troligen för att skydda de unga sporgömmen som finns på bladens undersida. På engelska kallas de unga bladen för fiddle heads ("fiolhuvud"/fiolens snäcka).
De allra flesta nu levande ormbunkar växer på land. De har ofta en krypande eller rundad jordstam från vilken bladen bildas. Det finns dock ormbunkar med stam som kan bli 20 meter höga och några arter som lever i vatten. De flesta ormbunkarna idag finns i tropikerna där de växer både på marken och på andra levande växter (epifytiskt). Till exempel har Costa Rica, med en yta som är mindre än Svealand, tre gånger fler ormbunksarter än hela Nordamerika! I Sverige finns det ca 45 arter.
Ormbunksväxternas livscykel

Växter vi till vardags kallar ormbunkar är nästan alltid leptosporangiater
Ormbunksväxternas förökning sker med sporer bildade i sporgömmen (sporangier) som kan se ut på olika sätt. Den största gruppen av ormbunkar med mer än 10 000 arter och de vi vardagligt ser som ormbunkar är leptosporangiata, exempelvis stensöta och strutbräken samt även trädormbunkar och vattenormbunkar. Ordet kommer från grekiskans leptos = tunn, slank och sporangium = sporgömme.
Men det finns fler sorters ormbunkar. Dagens ormbunksväxter delas in i fem huvudgrupper: låsbräkenväxter, kvastormbunksväxter, fräkenväxter, Marattiidae (en tropisk ormbunksgrupp utan svenskt namn) och leptosporangiater, de vi vardagligt kallar ormbunke.

Ormbunkars sporgömmen är ofta samlade i grupper. Hos de leptosporangiata ormbunkarna sitter dessa ofta på undersidan av bladen och ser ut som små prickar eller streck. Ibland kan de sitta koncentrerade i toppen av bladet eller på speciella blad.
Det som skiljer leptosporangiata ormbunkar från resten av ormbunksväxterna är sporgömmets utseende och hur det bildas. Hos de leptosporangiata ormbunkarna börjar sporgömmet bildas av bara en cell på ett blad och sporgömmet blir skaftat. Hos de andra ormbunksgrupperna bildas sporgömmet från flera celler (eusporangiater).
Visste du att...
Ordet orm i ormbunke betyder mask. En del ormbunkar har använts inom folkmedicinen mot inälvsmask.
Stensötans jordstam har en sötaktig smak och har använts som medicinalväxt.
I Sverige finns endast en vattenormbunke, klotgräs Pilularia globulifera.

Klotgräs. Illustration: Thomé. Flora von Deutschland, Österreich und der Schweiz. 1885.
Trädormbunke i Edvard Andersons växthus. Foto: AnnSofie Börjesson
Läs mer om växternas evolution
Landväxternas historia – 450 miljoner år av evolution