Färg- och fiberväxtlanden består av två symmetriska och spegelvända rabatter. Längs ena sidan sitter informationsskyltar om växterna. Inne i Edvard Andersons växthus finns en hörna med fiberväxter som bomull, jute och rami. Där finns även några indigoarter som används för att färga blå textilier.

Färgväxter

I rabatterna kan du se gamla kända färgväxter som krapp och vejde tillsammans med växter som man kanske inte i första hand tänker på i samband med växtfärgning, exempelvis stockros, dahlia och morot.

Växtfärger fäster lätt på ull och silke. Bomull, lin och andra växtfibrer är mer kompakta och behöver därför bearbetas mer innan färgning. Nästan alla växtfärgämnen är vattenlösliga men det behövs betmedel för att färgen ska fästa på textilfibrerna. Det fungerar som ett slags ”klister” för färgen. Betning gör också att färgen inte bleks så lätt. Ett vanligt betmedel är alun som inte påverkar färgens nyans, något som vissa betmedel kan göra.

På engelska finns begreppet eco dye som inte har någon direkt översättning till svenska. Det handlar om att färga på ett skonsamt sätt för miljön. Man använder så lite vatten som möjligt i färgningsprocessen. Som alternativa energikällor används kompostvärme och solenergi.

Läs mer om färgväxter.

Fiberväxter

Tillsammans med färgväxterna visar vi typiska fiberväxter som bomull och lin ihop med växter som nyligen börjat användas för textilframställning, exempelvis kenaf och lindmalva.

Fibrer som används till textilframställning finns i olika delar i olika växter. Ofta finns fibrerna i växtens stjälk. Stjälkar från lin, nässla och jute måste bearbetas i flera steg för att få fram dess fibrer. Bomull däremot har fröhår som låter sig spinnas direkt. Från förslagsvis björk, gran och sälg kan bark, rot eller hela grenar användas utan bearbetning för att tillverka korgar och andra bruksföremål.

Läs mer om fiberväxter.

Färg- och fiberväxtlanden 2016. Foto: Kaili Maide
Färg- och fiberväxtlanden 2016. Foto: Kaili Maide