Misteln Viscum album förekommer i tempererade Europa och Asien, samt nordvästra Afrika. I Sverige växer den mest på apel, lind och lönn. Misteln är en halvparasit då den suger näring från sitt värdträd, men den har även fotosyntes och tillverkar egen näring.

Han- och honblommor sitter på skilda plantor och blomningen sker i maj med små, oansenliga blommor. På hösten utvecklas vita bär som gärna äts av fåglar, till exempel dubbeltrast, och fröna sprids via spillningen. Fröna är täckta av ett klibbigt ämne, viscin, som dels skyddar fröna vid passagen genom tarmkanalen, dels gör att fröna lättare fastnar på kvistar och grenar. Ibland kan också det klibbiga fröet fastna på en fågelnäbb för att skrapas bort på en gren när fågeln rengör näbben. Fröna gror på kvistar och den unga plantan skickar ut två fästskivor och bildar sedan ett sugorgan som ansluts till trädets ledningsvävnad.

I flera av de stora lövträden i Bergianska trädgården växer mistlar. Många tycker att de ser ut som fågelbon. Foto: Mia Olvång
I flera av de stora lövträden i Bergianska trädgården växer mistlar. Många tycker att de ser ut som fågelbon. Foto: Mia Olvång

Kyss under misten

Misteln är grön året om. Forntida keltiska druider ansåg därför att den hade övernaturliga krafter och betraktade misteln som helig, särskilt om den växte på ekar. Man var noga med att skörda växten på ett speciellt sätt så att den inte skulle förlora sin magiska kraft. Misteln sägs sedan gammalt ge lycka och välsignelse om man hänger upp den i taket eller ovanför en dörr vid jul. Seden att kyssas under en mistel i juletid var för kvinnan ett skydd mot att leva ett helt liv som ogift.

I Sverige är misteln ovanlig och därför fridlyst. Den är Västmanlands landskapsblomma.